Annas blogg

Igår åt jag kolasnören och en Centerrulle trots att jag bestämt mig för att bara äta godis på lördagar. Fast onsdagar kallas ju även för lill-Lördag, innebär det att man kan få äta lite godis den dan? Det tycker nog jag man kan få. I allafall om man har långtråkigt, som jag har ibland nu när jag går hemma. En sak har jag funderat mycket kring. Varför blir det alltid kvar några äckliga godisar när man har köpt lösgodis och tryckt i sig nästan hela påsen? Även om man har valt alla själv.

Har upptäckt en positiv bieffekt utav stickandet. Man går ner i vikt om man gör det tillräckligt mycket. Det är nämligen väldigt svårt att äta snacks och godis samtidigt som man är upptagen med händerna. Särskilt stora problem blir det med kladdiga snacks som chips, ostbågar och jordnötter. Ska starta en ny bantningsrörelse tror jag, vad tror ni om "Stickningsbantarna" eller "Sticka och bli fit"? 

Lilltjejen har vänt sig från rygg till mage idag! Typiskt att vi missade det, hela familjen. Hon låg på täcket i köket och lekte och när jag kommer in nästa gång ligger hon på golvet - på mage. Och maken sitter bredvid vid bordet och läser tidning och har inte sett miraklet han heller. Här gäller det att vara med om man inte ska missa något.

Det här är fd travhästen Alex som jag köpte 1994. Min allra första egna häst! Jag köpte honom från Göteborg och min pappa och min pojkvän (numera äkta hälft) var med för att hämta hem honom. Det visade sig vara lättare sagt än gjort för Alex hade ingen större lust att åka någonstans och vägrade att gå in i hästtransporten. Fd ägaren tyckte att vi skulle sätta linor bakom rumpan (på hästen!) och det prövade vi. Min hästrädde pappa höll i den ena linan och jag sa "vad du än gör släpp inte".  Alex tyckte även att linor bakom rumpan var mycket obehagligt och började sparka bakut - mot min far. Men pappsen som gått in för sitt uppdrag till 100%  tycktes inte bry sig särskilt mycket om hovarna som ven runt öronen och insåg nog inte att hans liv var i fara. Han stod helt enkelt orubbligt kvar och höll för kung och fosterland. Men jag som ville ha min far kvar i livet ännu ett tag skrek att han skulle släppa taget. Och som tur var gjorde han det. Han förstod nog inte hur farlig situationen varit. Efter ett par timmars slit så fick vi in Alex i transporten iallafall och kunde påbörja färden hem.

Alex blev en mycket trevlig ridhäst när han musklat sig lite och tyckte även om att hoppa. Fast inte högre än 80 cm sisådär och bara när han var på rätt humör. Vet tyvärr inte var han finns nu och om han är i livet.

Har pratat med fodervärden Malin som lånat Sixten. Han mår bra och träningen går framåt. Galoppen har blivit mer bärig och balanserad, speciellt i höger varv. För er som inte vet upptäcktes i maj -07 att Sixten hade spatt i höger bak, vilket kom som en total överraskning (och chock!)  för mig. Jag hade bara haft honom i drygt tio månader och han var bara fem år gammal då...Han var engradigt halt på "spattbenet" vid longering. Han blev sprutad med Cortizon i leden en gång och fick vila från maj-september. Jag tyckte fortfarande att han såg halt ut och frågade veterinären om jag verkligen skulle sätta igång honom trots det och hon sa att spatthästar oftast mår bättre om de får röra på sig försiktigt. Hon sa även att "har han inte blivit bättre så kanske vi måste ta bort honom".  Ångest! Jag och hans skötare började skritta honom korta pass och Sixten blev överlycklig över att äntligen få jobba efter den långa semestern på bete. I slutet av november åkte jag in till kliniken igen inställd på att eventuellt få ett mycket negativt besked. Men efter böjprov samt longering sa veterinären med ett leende "din häst är frisk, hältan är borta! Jag trodde inte det var sant och glädjetårarna började strömma ner för kinderna.... Jag älskar verkligen den här hästen!
  
Här är han lös i ridhuset hos Malin och busar lite...

Han har fått en leksak berättade Malin i form av en borste som han bär runt i munnen i boxen. Lägger den i krubban och kastar runt med, jättekul. Jag är så glad att han fått det så bra, Malin har tid att ge honom den omsorg och motion han behöver. Min lilla Matilda tar så mycket tid så jag hinner inte med honom just nu. Tack Malin för att du gör ett sånt bra jobb!   

Har varit i gymmet för femte gången och tränat styrketräning. Nu kan man väl säga att det börjar bli en vana, tycker ni inte det? Har bestämt mig för att få ordning på min kropp och hållning så jag  får en bra och stadig sits lagom till hästen kommer tillbaka. Hoppas jag. Det är okej att gå dit men inte alls lika roligt som att vara i stallet. Det är mest killar som tränar och jag undrar var alla tjejer håller hus? Killarna tycker nog att det är lite jobbigt när jag som pygmé kommer och ställer om alla apparater och maskiner så de passar mig. De ser inte särskilt sugna ut på att prata häst heller. Jag kan även lugnt konstatera att det är mycket svårare att stanna kvar på en pilatesboll än en hästrygg. Kanske får ta med ridhjälmen nästa gång jag bestiger jättebollen. Och säkerhetsvästen.

Än så länge så finns det inget som är roligare och mer spännande än akvariet! Världens bästa baby-tv. Matilda spänner sig i hela kroppen och låter som en blandning av får och monster när hon ser fiskarna. Näst bästa baby underhållningen är tvättmaskinen och bästa kanalen på den - centrifugeringsprogrammet. Men akvariet ligger ännu på guldplacering.

Blev inspirerad av TV4:s "Efter tio" igår som handlade om stickning. Det var nog över tio år sedan jag ägnade mig åt garner och stickbeskrivningar. Efter ett besök hos den lokala garnbutiken har jag nu gett mig i kast med att försöka få ihop en svart mössa åt sonen. Oj, så roligt det är att sticka igen! Funderar på att anmäla mig till en studiecirkel för jag misstänker att jag kommer att köra fast förr eller senare och vad jag vet så känner jag ingen som kan hjälpa mig ur en eventuell krissituation. Krisen består förmodligen av oförmågan att förstå en stickbeskrivning eller hur man gör ett knapphål. Fast det slipper jag ju än så länge med min mössa. Borde vara rätt så enkelt.

Sv. halvblod e:Sambesi

Köpte honom i juni 2006 efter att inte haft egen häst på 9 år. Fast jag var medryttare och delfodervärd under de åren men det är ju inte riktigt samma sak ;o)

Sixten är en arbetsnarkoman, han älskar att jobba och tycker aldrig att jag kan få på utrustningen nog snabbt. Förstår inte var han får all sin energi ifrån, ger honom knappt något kraftfoder för då blir han tjock och ännu piggare...Fast även om han är riktigt pigg så bockar han aldrig eller gör något annat busigt så matte åker av.

Sixten ska bli dressyrhäst är det tänkt men eftersom jag fått bebis har jag lånat ut honom för tillfället.

Äntligen har jag kommit igång med bloggandet som jag varit så nyfiken och sugen på att göra länge. Tänkte dela med mig av mina tankar och glädjeämnen som framförallt är mina två barn, min man och min häst. Mitt långsiktiga mål är att komma till start i en dressyrtävling på LC/LB-nivå. Fast det dröjer nog eftersom min yngsta dotter bara är dryga halvåret och hästen är utlånad på foder ett tag till. Hoppas du tittar in till mig igen!