Annas blogg

Det var en härlig försommardag och jag och Athena var på vår första dressyrtävling. Mina nerver gjorde upplopp och jag var så nervös inför LC klassen jag skulle vara med i. Alla andra ekipage såg så världsvana och rutinerade ut, hästarna i topptrim och gick i fin form. Varför skulle dessa i mina ögon Grand Prix ryttare starta i en LC, hade jag verkligen kommit rätt? Min icke hästvana pappa kom för att titta på mig och vi möttes upp på parkeringen. Eftersom det regnade lite tog pappa för säkerhets skull med sig paraplyet ur bilen. Innan jag hinner reagera fäller han upp det alldeles bredvid en av de andra tjejerna som står och håller i sin häst. Hästen får såklart dåndimpen och kastar sig bakåt och ägaren tappar tyglarna. Där står vi med gapande munnar och tittar efter hästen som skenar iväg över ängarna. If you cant beat them, scare them....
Minns faktiskt inte vad som hände med den där hästen men jag gissar att det kom tillbaka hel och välbehållen. Typ en tia på pinsamhetsskalan men ganska kul såhär i efterhand.